I växtsymboliken och i den äldre folkloren om växter kan vi hitta stöd i våra egna sorgeprocesser. Här hjälper det att bära med sig ett alkemiskt perspektiv - att det yttre arbetet också är ett inre arbete. Likt alkemisten i sitt laboratorium arbetar såväl i det yttre som i det inre, så är det fint att vi, när vi arbetar med våra kransar, buketter och oljor för sorg, låter processen också vara en inre process.
Folkloristen D.C. Watts skriver att rosmarin är en symbol för att minnas de döda. Så har örten också använts i England; som minnesört vid begravningar. Vi kan själva göra buketter av örten för att bära med oss minnen. Eller för den delen göra tinktur, olja eller te av rosmarinen.
Som många vet är `evergreens´- evigt gröna träd och buskar, vanliga på kyrkogårdar. Så symboliserar de också evigheten. Detta evighetsperspektiv kan vara vackert att bära med sig vid sorg. Vi kan t.ex. göra en olja av enträdet för att påminna oss om evigheten. Då låter vi enbarr ligga i valfri olja i minst en månad, och silar sedan av. Så kan vi smörja oss med oljan medan vi tänker på den som inte längre vandrar här på jorden och reflekterar över begreppet evighet.
Vad betyder evigheten för just mig?
I vissa delar av England var det sed att en ung flicka, vid begravningar, bar en krans av rosor i begravningståget. Kransen hängdes sedan i kyrkan vid den plats där den som lämnat jordelivet brukade sitta. Vi kan inspireras av detta att själva skapa egna kransar till minnet av våra älskade, och väva in våra minnen och vår kärlek i kransen. Vi kan sedan hänga den på en plats som särskilt
påminner om den som inte längre är med oss i det fysiska.
Jag skulle vilja dela med mig av en personlig upplevelse av hur en ört hjälpt mig vid sorg. I Nordiska museets samlingar finns ett fotografi från 1940-talet av en äldre man som sitter på farstun till sin stuga. Vid ingången till stugan har han, som magiskt beskydd mot det som är svårt och ”ont”, hängt upp en bukett av gråbo, eller möjligtvis malört. Här ser vi hur en förindustriell världsbild levt
kvar in på 1940-talet. Mannen bar med sig en tradition som kommer från hans barndom på 1800-talet, en tid då skyddsväxter användes.
En dag för flera år sedan upplevde jag svår oro och ångest, grundat i sorg. Då mötte min blick en gråboplanta. Jag mindes i den stunden fotografiet av stugan
med den beskyddande gråbon och jag tänkte på folklore från de brittiska öarna där gråbon tillskrivits skyddande egenskaper. Då kom för mitt inre en bild av ett led av generationer av människor som skyddat sig med gråbo. Jag plockade en del av gråboplantan, höll den intill mig, och upplevde att jag sällade mig till de människor som levt innan mig på jorden. Precis som dem fann jag tröst och skydd i gråbon. Jag blev som en del av ett stort och gammalt mänskligt sammanhang.
Denna upplevelse gjorde att min oro dämpades och utgör också det mest intensiva och levande möte jag någonsin haft med växtriket. Sedan dess har gråbon varit en betydelsefull växt för mig och jag låter ingången till min odlingslott flankeras av gråboplantor så att det känns tryggt och mjukt att vandra in där.
Text: Sara Bonadea George
Bilder: Sulamith Wülfing och Nordiska museets arkiv
